Tekniskt nuvärde och återanskaffningsvärde
Byggnadsspecifika tekniska nuvärden och återanskaffningsvärden finns på fliken Teknisk kondition.
I Skenariostjänsten värderas en byggnads tekniska nuvärde i princip enligt polynomberäkning utifrån tidsmässigt slitage av byggnaderna och reparationer via balansräkningen. För varje byggnadsdel har en riktgivande teknisk ålder och del som inte slits fastställts. Byggnadernas ålder fastställs i huvudsak utifrån riktvärdena för RT-kortet ’RT 18-10922 tekniska användningstider och serviceperioder. Riktvärdena har på ett empiriskt baserat sätt kompletterats enligt byggnadstypsspecificerat användningsändamål, byggtidpunkt och materialval. Byggnadens bärande delar och delar som inte exponeras för väder såsom grunden, bärande mellanväggar och mellanbjälklag tolkas som delar som inte slits, emedan lokalernas ytor och delar, fasader och husteknik tolkas som delar som slits. Andelen av delar som inte slits och den tekniska åldern bestämmer hur snabbt delarnas tekniska värde minskar. När en dels tekniska livslängd är slut, kvarstår av det tekniska värdet enbart den del som inte slits. Aktuella reparationer ökar dock delens återstående tekniska värde.
Själva modellen är en anpassad version av en metod som presenteras av J. Schröder i sin artikel ‘Zustandbewertung grosser Gebäudebestände’ (1989). Metoden används bland annat i KARVO-modellen som utvecklats i Finland.
Byggnadsdelarnas tekniska nuvärde i förhållande till återanskaffningsvärdet beräknas enligt följande ekvation:
(1 - (aca / ata)^2))*ws + (1-ws), där
aca är byggnadsdelens nuvarande ålder,
ata är byggnadsdelens tekniska ålder och
ws är andelen av byggnadsdelen som slits, s.o. andelen av byggnadsdelen där den tekniska konditionen och värdet sjunker till följd av ålder.
Reparationer som påverkar balansräkningen höjer det tekniska nuvärdet. För reparationer som påverkar balansräkningen har en reparationsspecifik koefficient för reparationsansvar fastställts som talar om hur stor andel av reparationskostnaderna övergår till ökningen av det tekniska värdet som reparationen resulterat i. Hur reparationen påverkar det tekniska värdet fastställs genom att dividera reparationskostnaden med koefficienten för reparationsansvar. För tillfället är koefficienten för reparationsansvaret 1,2 för alla delar.
I Skenariostjänsten grundar sig återanskaffningsvärdet på en modellering av byggnadens huvudsakliga användningsändamål, placering, byggnadsår, form och storlek. Byggnadernas återanskaffningsvärde är summan av de totala kostnaderna för alla delar inom nybyggande. Byggandets beroende av tid och placering i förhållande till kostnaderna för byggande har beaktats genom att man använt Statistikcentralens byggnadskostnadsindex för att estimera hur tidpunkten påverkar priset på byggandet samt Statistikcentralens byggnadsklassificerings tjänst för nybyggande för att estimera hur kommunspecifik placering påverkar byggande.
Tekniskt nuvärde
I Skenariostjänsten värderas en byggnads tekniska nuvärde i princip enligt polynomberäkning utifrån tidsmässigt slitage av byggnaderna och reparationer via balansräkningen. För varje byggnadsdel har en riktgivande teknisk ålder och del som inte slits fastställts. Byggnadernas ålder fastställs i huvudsak utifrån riktvärdena för RT-kortet ’RT 18-10922 tekniska användningstider och serviceperioder. Riktvärdena har på ett empiriskt baserat sätt kompletterats enligt byggnadstypsspecificerat användningsändamål, byggtidpunkt och materialval. Byggnadens bärande delar och delar som inte exponeras för väder såsom grunden, bärande mellanväggar och mellanbjälklag tolkas som delar som inte slits, emedan lokalernas ytor och delar, fasader och husteknik tolkas som delar som slits. Andelen av delar som inte slits och den tekniska åldern bestämmer hur snabbt delarnas tekniska värde minskar. När en dels tekniska livslängd är slut, kvarstår av det tekniska värdet enbart den del som inte slits. Aktuella reparationer ökar dock delens återstående tekniska värde.
Själva modellen är en anpassad version av en metod som presenteras av J. Schröder i sin artikel ‘Zustandbewertung grosser Gebäudebestände’ (1989). Metoden används bland annat i KARVO-modellen som utvecklats i Finland.
Byggnadsdelarnas tekniska nuvärde i förhållande till återanskaffningsvärdet beräknas enligt följande ekvation:
(1 - (aca / ata)^2))*ws + (1-ws), där
aca är byggnadsdelens nuvarande ålder,
ata är byggnadsdelens tekniska ålder och
ws är andelen av byggnadsdelen som slits, s.o. andelen av byggnadsdelen där den tekniska konditionen och värdet sjunker till följd av ålder.
Reparationer som påverkar balansräkningen höjer det tekniska nuvärdet. För reparationer som påverkar balansräkningen har en reparationsspecifik koefficient för reparationsansvar fastställts som talar om hur stor andel av reparationskostnaderna övergår till ökningen av det tekniska värdet som reparationen resulterat i. Hur reparationen påverkar det tekniska värdet fastställs genom att dividera reparationskostnaden med koefficienten för reparationsansvar. För tillfället är koefficienten för reparationsansvaret 1,2 för alla delar.
Återanskaffningsvärde
I Skenariostjänsten grundar sig återanskaffningsvärdet på en modellering av byggnadens huvudsakliga användningsändamål, placering, byggnadsår, form och storlek. Byggnadernas återanskaffningsvärde är summan av de totala kostnaderna för alla delar inom nybyggande. Byggandets beroende av tid och placering i förhållande till kostnaderna för byggande har beaktats genom att man använt Statistikcentralens byggnadskostnadsindex för att estimera hur tidpunkten påverkar priset på byggandet samt Statistikcentralens byggnadsklassificerings tjänst för nybyggande för att estimera hur kommunspecifik placering påverkar byggande.
Uppdaterad den: 20/08/2021
Tack så mycket!